"Du är en skum jävel" sa han över telefon, med barnet vilt skrikande på axeln. Det är möjligt han har rätt. Han sa det i uppskattande ton, dessutom.

----

För några dagar sedan gick jag in i vårat gemensamma kök. Jag övervägde om det skulle bli fisk eller quorn-filé. Spanade efter kaniner genom fönstret samtidigt som jag vägde mina två alternativ nogsamt, men så plötsligt fick jag se en gryta som kokade riktigt hårt och mycket. I grytan låg två ägg och studsade häftigt mot kanterna.

Jag beslutar mig för fisk, eftersom det funkar utan särskilt mycket arbete. Så jag fixar snabbt till grönsaker och kryddor på rutin, och precis när fisken är klar att stoppa in i ugnen kommer min käre grann-kurd instormade i köket.

- Aaah, mina ägg, säger han med samma njutning i rösten som en fem-stjärnig kock på valfri innekrog.

Undrar om innekrogar har stjärnor förresten? Har kockarna stjärnor? Det kanske snarare är kockarna som är antingen inne eller ute, och krogarna som har stjärnor, kanske? Jag vet faktiskt inte eftersom jag zappar bort matlagningen i SVT och Tv4:as morgonprogram.

Nåväl, jag säger väl något i stil med att: "nu måste äggen verkligen vara klara", samtidigt som jag oroar mig över att jag inte slagit larm över att de kokat i minst en halvtimme.

 Plötsligt skingrar min oroande andes tjocka dimma för min kurdiske grannes utspel:

- Kompis, nu är dem döda. När kurder kokar ägg är det på allvar! Som precis allt annat kurder gör, så går vi in för saker och ting till ett hundra procent! Vi attackerar alltid vår fiende skoningslöst! Samma sak är det med ägg. Ska vi leva våra liv som några stackars potatishuvuden. Aldrig! Det finns inte i kurders verklighetsuppfattning!

En mycket lång dag gick till sin ände för ett tag sedan. Jag gick upp igår vid åtta-tiden, gjorde mig i ordning och med ett litet bistert huggande i magtrakten tog jag mig den långa vägen mot den större staden.

Vid framkomsten hann jag bara lägga in mina grejor, snabbt harmoniera mitt yttre med mitt så vackra inre, för att sedan bege mig till min kamrat Andreas. Det var ju spelning på gång!

Denna konsert avfyrades i Globen, av globalt framgångsrika artister som också spelats på erkända topplistor. Det är alltså i viss mening en gåta att Andreas initierat till just detta evanemang. Men det var tur, för det blev riktigt lyckat.

--- Bedömningar ---

1. Noel och Liam Gallaghers grumliga Manchester-engelska är faktiskt mer svårförståelig än Filipstadsdialekten. Troligtvis, eftersom man inte kan uppfatta något av vad bröderna Gallagher säger, pratar de om saker på sin dialekt som låter mycket hårdare än vad filipstadsfolket på Konsum pratar om. Det sistnämnda är iallafall solklart eftersom man definitivt hör vad filipstadsborna talar om.

Jaja, iallafall, så innebär det att bröderna Gallaghers dialekt får 1,5 LarsBjörns.

2. Min vän Andreas var mycket nöjd med konserten som helhet, så nöjd att han var på toaletten i fyrtio minuter jublandes i ren eufori.

Själv tyckte jag låten "Whats the story, morning glory", tillika titellåten till en av skivorna, var klart bäst. Men är svårt att plocka ut några enskilda låtar eftersom spelningen var väldigt jämn, och alla låtar väldigt tight inrepeterade. Både fördelar och nackdelar med det.

Den största nackdelen var att jag tack vare det inte fann någon anledning att jubla på toaletten!
Japp, men eftersom konserten som helhet inte alls lät plastig utan snarare väldigt snygg får den alltsomallt 3,5 Larsbjörns.

3. Värt att notera är att vi under nattens lopp stötte samman med ett gäng fransoser. Mycket trevliga utbytesstudenter som helt klart får 4 starka Larsbjörns. De har chans att få fem svaga Larsbjörns ifall de övar på sin svenska tills nästa gång, som blir 24e februari.

4. Endast fyra timmars sömn inatt, eller snarare nu under förmiddagen. Det får betyget 0,1 Larsbjörn.

Kl. 10.15 beger jag mig tillbaka. Det har dock varit en trevlig stund. Det finns alltid mycket mera att göra, men som alltid gäller det att prioritera.

Det har blivit klart med att Bruce Springsteen skall avnjutas den 5/6. Senast jag var på Stockholm Stadion var när Kent spelade och alla hade vita kläder, jag vill minas mig varit besviken efter den konserten. Mest på Bruno K Öijer. Tror det var 2003. Tiden går.

Flilipstad visade sig vara väldigt likt så som det alltid varit. Inte för att jag varit där särskilt ofta förrut, eller ens haft anledning till det.  Fast i och för sig var  detta  lilla samhälle en gång i tiden metropolen för alla andra intilliggande ännu mindre samhällen, då Filipstads Systembolag hade exklusivt självplock-sortiment. Den standarden har numer alla andra bolags sortiment också nått upp till. Vilket, enligt säkra källor, sänkt Filipstads besökarantal med 47 % per år.

Efter besöket känner jag, oavsett att det är en dödssynd, att jag verkligen skulle kunna tänka mig att bosätta mig i Filipstad. Gamla stadsdelarna  gillas av mig i synnerhet, de får hela fyra av fem Larsbjörns i betyg. Filipstadsialekten får för övrigt 0,1 Larsbjörns i betyg.

Imorgon fredag skall residensstaden utforskas. Även fast att jag antar att den är sig lik. Sedan är även lördag inbokad, då det precis är klart med ett kombinerat 24 och 40 års-kalas. Enligt uppgift från värdinnan är det "helt okej om man kommer och super skallen av sig där". Nu sysslar jag inte med sådan dekadens, men det är ju alltid härligt när möjligheterna står öppna!!

När jag kollade de gamla sommarbilderna smög sig ett nostalgiskt ljus över mitt inre. Jag minns särskilt mitt besök i Norrlands metropol Umeå. Jag var lite skeptisk innan besöket om jag skulle klara av kulturchocken som förmodades uppstå när man reser 100 mil norrut i all hast, men det visade sig vara ett lyckokast. Midsommaren firades som sig bör, och som jag aldrig firat den, med spel, lekar och - självklart - bad samt sprit och mat. Jag har skrivit sakerna i norrländsk prioriteringsordning. 

 Spel och lekar är oerhört viktigt för norrlänningarna. 

I Norrland badar man dessutom som en naturlig del av livet, det är inget speciellt att bada utomhus utan det är något som är lika självfallet som att vi här nere borstar tänderna varje dag.

Bland annat badade vi vid 4-tiden en morgon, vilket vid midsommar inte är något problem eftersom solen är uppe dagarna i ända! Det heter visst midnattssol och är något mycket populärt man infört i Norrland. Badet var lyckat och vi var rusigt lyckliga. På bilden nedan ser vi den vackra utsikten från höger sida om bryggan... den andra bilden föreställer utsikten från vänster sida.

Hur många är det inte som påpekar att de skulle vilja hinna med mera, men som inte hinnerpå grund av jobbet. Ganska många, och jag irriterar mig lite över att falla i samma fålla.

Dock var helgens arbete en orgie i glatt humör. När jag tänker tillbaka på det året som precis nu gått sedan jag flyttade ned hit är det faktiskt så att jag inte skulle vilja vara utan det. För rent konkret har iaf gjort väldigt mycket olika saker. Men jag upplever Stockholmsområdet som ett ställe där du kan göra vad som helst, hur mycket som helst, och träffa många nya ansikten hela tiden, men ändå dränkas i ett djupt hål av tomhet och avstånd. Inte på det deprimerade sättet, utan mer som en relation mot allt man hela tiden har möjlighet att göra. Det har nog med storstaden att göra.

Nu stundar åtta dagars frihet. En resa hem är inbokad. Som det ser ut även ett besök hos min bror i hans nya lägenhet för att insupa en dos av avundsjuka över hans ordnade liv. Sedan väntar konsert med Oasis i Globen med min gode vän Andreas. Jag hoppas att konserten får 4 av 5 Larsbjörns, minst.

Märks det att jag talar i summerande ordalag över min tid här, kan det vara ett tecken månne? Det vet endast Jesus och hans farsa Gud.

I vintertid bör man minnas sommaren:

Puh.. ledig, en dag i alla fall. Att sluta från jobbet klockan 17.00 är stor skillnad mot att sluta klockan 20.00, det finns liksom tid kvar att disponera precis med det man vill. Faktiskt inser jag nu det historiska i reformerna från tolv timmars arbetsdag ned till åtta och vilken stor förändring det måste burit med sig, särskilt i mänskligt hänseende.

För övrigt står en sak fullständigt klart: Fundera alltid minst två gånger, helst tre, innan du åker bil med kurder. Det var en riktig bergodalbane-upplevelse att åka till affären för några dagar sedan alltså. Givetvis bör tilläggas att vi höll oss på vägen undan några som helst tveksamheter. Men, i rasande snabbt tempo, i mörkret, på hala kurviga vägar, nedför backar, till synes handlöst in i korsningar och så vidare. Orden som var menade som lugnande från min kurdiske vän var:

- Kompis, lugn, vi kurder är vana vid bilkörning över bergen utan trafikregler. Vi kurder är därför de bästa bilförarna eftersom vi alltid kalkylerar med döden: svänger vi fel -  kör vi också utför stupet och dör. Kompis, här i Sverige får man bara böter, så ta det bara lugnt.

Så, ta det lugnt!!

Kundtjänst verkar vara en smått fascinerande verksamhet. Jag har lite febrilt försökt få kontakt med Com Hem under de senaste fyrtio minutrarna. Mitt ärende var att avsluta mitt abonnemang. Det var fantastiskt svårt att komma fram visade det sig, jag blev bortkopplad två-tre gånger och runtskickad säkert tre gånger därtill.

Detta skulle kunna vara en trivial vardagshändelse, men jag tycker sådant här händer de flesta och det har väl hänt mig alla gånger utom en: - Då jag tecknade abonnemanget.  Nej,  detta var självklart ingen tillfällig smått lustig händelse, det var framtiden som hälsade på. För jag antar att detta är ett led i en strategi, för det var ju så fruktansvärt genomskinligt hos kundtjänstpersonalen. Strategin är lika genial som lönsam och lyder: Är det tillräckligt besvärligt att komma fram kommer klagomål och funderingar över räkningar att mattas ut. Svårare än så är det inte.

Jag känner av någon anledning igen strategin, förrutom det där med lönsamheten, och tycker därför det är oerhört lustigt. Det skumma är att det är sådan här verksamhet, servicerelaterad alltså, som enligt siarna skall ersätta den klassiskt industrinära produktionen.

A-a-a-a-a (lientation).